Jag försöker låta dagarna andas, lugnt och stilla, låta livet stanna upp ett tag och bara vara här och nu. Det mesta av livet har ju bara rusat förbi och så rätt vad det är har jag liksom vaknat till och undrat hur jag hamnade där jag var just då. Vad var det som fick mej att fatta besluten i mitt liv, varför kändes det många gånger så fel i efterhand?


Jag har nog för det mesta setts som en eftertänksam och lugn människa av omgivningen, redan som ganska liten fick jag höra hur duktig jag var på att ta hand om barn och sedan även gamla, alltid handlade det om att jag var så lugn och tålmodig. Kan det vara så att de etiketter jag fick påklistrad som barn och ungdom kom att styra mej vidare i livet, för vem är jag egentligen om jag skalar av mej alla intryck jag fått av andra genom livet? Hur kan man någonsin vara säker på att det man tänker är ens egna tankar och inte tankar man någon gång fått av någon annan, hur kan jag vara säker på att det här är vad jag vill och tycker, inget jag vill och tycker för att jag lärt mej att det är så det ska vara?


Det finns dom som menar att tankar är nedärvda genom årtusenden, att våran hjärna redan vid födseln är full av dessa nedärvda tankar, någon menade att exempel på det var att man vi avslappnade tillfällen ibland kunde se saker som inte finns i nutid i kanten på synfältet, när man sen tittar ordentligt så finns inget där, eller något helt annat, han menade att det var urtidshjärnan som skapat bilden. Vem vet, dom med livlig fantasi kanske har lätt att hitta sina nedärvda tankar, om det nu finns sådana.


Det har väl egentligen ingen betydelse hur det är med den saken, det som får mej att tänka på det är mer att jag undrar hur jag säkert ska kunna veta vem JAG är och vad JAG vill, hur ska jag veta säkert att ingen styr mej. Har vid några tillfällen i livet tyckt att jag hittat mej själv och känt mej stark och trygg med det. Men sen har tiden gått och saker har förändrats och fått mej att se livet på att annat sätt, är jag då en som vänder kappan efter vinden? eller är jag bara ödmjuk nog att kunna tänka om?


Jag tyckte om att räkna i matteboken när jag gick i småskolan, det var så skönt att det fanns facit, inte för att jag använde den för att fuska utan för att jag kunde kolla om jag gjort rätt. Tänk vad lätt livet skulle vara om det fanns facit till allt, men så är det ju inte, för det som är rätt för mej kan vara fel för en annan. I dagsläget tror jag på att om jag känner att jag mår bra av något och känner ett inre lugn då är jag på rätt väg. Så jag fortsätter att låta dagarna andas, det ger mej ro i själen, stressen gör mej sjuk.