Jag undrar om man kan förstå vad det innebär att bli förälder innan man är det. I samma stund som man första gången har det lilla barnet i sin famn, eller egentligen redan när man inser att man har ett litet liv i sin mage, så infinner sig en oro. Tänk om något händer. Tankar om missfall, sjukdomar, olyckor, tänk om jag gör något fel. Och samtidigt som man gläds och har förväntningar och njuter av det lilla livet, så kommer de där stänken av oro och rädsla.

Och det är så det kommer vara. Jag födde fyra barn och de barnen kommer alltid att vara mina barn. Det spelar ingen roll hur gamla de blir,  de är mina barn och jag är deras mor. Och oron kommer även den att alltid finnas, även om anledningarna till oron varierar beroende på ålder och vilket av barnen det handlar om. Som mamma tycks jag vara specialist på att hitta anledningar att oroa mig.

Men hur var jag då som mamma till mina barn när de var små? Minns vi samma saker från deras uppväxt, eller skulle våra berättelser se helt olika ut?

Jag tyckte det inte då, men jag var ju ganska ung när jag fick mitt första barn, tjugo år och trettiotre dagar. Jag kände mig redo och jag visste att mina barn skulle inte behöva växa upp med separerade föräldrar, de skulle slippa flytta runt och byta skola, de skulle få en trygg uppväxt med en närvarande mamma som bakade bullar och lagade riktig mat och jag skulle aldrig slå dem, inte ens på fingrarna.

Jag lyckades i alla fall hålla två av de löftena, jag har aldrig slagit mina barn. En gång var jag en hårsmån från att slå till min äldsta son på fingrarna, men tack och lov så stannade jag upp, en centimeter från hans små fingrar, han var fyra år då. Vad det berodde på, kanske var han lite trött och stökig just då, det minns jag inte, men jag vet att den egentliga anledningen var att jag själv mådde väldigt dåligt just då. Men jag är väldigt glad att jag hann hejda mig. Och frånsett en liten parentes för mina två yngsta barn, så har de inte behövt byta skola, även fast jag flyttat ett antal gånger under deras uppväxt. När min yngsta son skulle börja trean och min dotter i ettan hyrde vi ett hus som blev invaderar av möss, och möss är något jag absolut inte klarar av, jag kan nog beskriva det som att de gör mig panikslagen. Pga av det flyttade vi in till en lägenhet i stan, där bodde vi i ungefär ett och ett halv år, sen flyttade vi till ett hus och de kunde gå i samma skola som tidigare. Pojken som gick i trean trivdes dåligt i skolan i stan, så det löste vi med att han bodde mer hos sin pappa den tiden.

Och allt det andra då? ja, det sket sig ju. jag har nog aldrig varit så bra på det här med förhållanden, har i alla fall inte fått det att fungera i längden. Flyttat runt har vi gjort en hel del, men i alla fall i samma kommun så det har gått att lösa så de inte behövt byta skola. En trygg uppväxt med en bullbakande mamma? Tja, det har nog varit si och så med det.

Jag minns att jag ofta var ute med mina barn när de var små, vi åkte pulka och skidor och gjorde snögubbar och snölyktor, jag släpade med dem upp i liften och ner för backen och var själv våt av svett. Sen blev det många roliga timmar i backen när de kunde själv, samma med skridskor. På somrarna var det bad, bärplockning och nån gång camping på gräsmattan.

Men vad upplevde dem, fanns jag där när de behövde mig? Orkade jag vara klok och förstående när allt runt om kändes som kaos, när jag separerat från de minsta barnens pappa och jag var ensam med barnen flera år. Eller senare när jag levde med en missbrukare som tog så mycket av min energi, hur upplevde de det? Vad gav jag för signaler till mina barn då? Gav jag dem fortfarande den trygghet de behövde? Alla de gånger jag mådde dåligt under deras uppväxt, när jag försökte bita ihop så länge de var vakna, fast det kändes som att jag skulle gå sönder. Kände de att jag älskade dem, eller kände de sig bara i vägen? Vilka minnen har följt med dem genom livet och vad har mina val inneburit för dem, då och nu?

Det är mycket jag önskar att jag gjort annorlunda när jag ser tillbaka. Jag vet att jag försökt och jag vet att jag alltid älskat mina barn, även om jag inte alltid lyckats vara den jag ville vara för dem. Men det är alltid lätt att vara duktig innan man vet hur något är och det är alltid lätt att vara klok i efterhand.

Jag vet att mina barn alltid kommer vara mina barn, även om jag lever när de blir pensionärer kommer jag älska dem och oroa mig för dem. Och jag hoppas de känner att jag finns här för dem.