Om

Mitt i livet valde jag ett annat sätt att leva, att ställa mig utanför alla förväntningar som samhället har på människan, jag valde att bli fri. I och med detta val har i stort sett hela mitt liv förändrats och jag ser med spänning fram emot vad som kommer att hända framöver. Det är om detta nya liv jag kommer att skriva, men även om det liv jag levde innan. Denna sommar har jag levt på vägarna och rullat många mil genom landet och jag har älskat i stort sett varje minut, även när det varit jobbigt och gubben har varit grinig. Jag kommer även att dela med mej av mina tankar om det samhälle vi lever i, så det kan bli i stort sett vad som helst jag skriver om, vi får se vad det blir.

Presentation

Senaste inlägg

Teknik

Den här bloggen skapades via leverantören bloggo.nu

Börja blogga!
Helt på svenska!
Börja blogga hos oss.
Skapa din blogg!

Visar inlägg från oktober 2013

Tillbaka till bloggens startsida

Forskning

http://webb-tv.nu/refer.php?url=http://www.svtplay.se/video/1560017/fods-vi-verkligen-goda&%20namn=F%C3%B6ds%20vi%20verkligen%20goda?

Intressant forskning om barns känsla för rätt och fel.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Att vara mamma

Jag undrar om man kan förstå vad det innebär att bli förälder innan man är det. I samma stund som man första gången har det lilla barnet i sin famn, eller egentligen redan när man inser att man har ett litet liv i sin mage, så infinner sig en oro. Tänk om något händer. Tankar om missfall, sjukdomar, olyckor, tänk om jag gör något fel. Och samtidigt som man gläds och har förväntningar och njuter av det lilla livet, så kommer de där stänken av oro och rädsla.

Och det är så det kommer vara. Jag födde fyra barn och de barnen kommer alltid att vara mina barn. Det spelar ingen roll hur gamla de blir,  de är mina barn och jag är deras mor. Och oron kommer även den att alltid finnas, även om anledningarna till oron varierar beroende på ålder och vilket av barnen det handlar om. Som mamma tycks jag vara specialist på att hitta anledningar att oroa mig.

Men hur var jag då som mamma till mina barn när de var små? Minns vi samma saker från deras uppväxt, eller skulle våra berättelser se helt olika ut?

Jag tyckte det inte då, men jag var ju ganska ung när jag fick mitt första barn, tjugo år och trettiotre dagar. Jag kände mig redo och jag visste att mina barn skulle inte behöva växa upp med separerade föräldrar, de skulle slippa flytta runt och byta skola, de skulle få en trygg uppväxt med en närvarande mamma som bakade bullar och lagade riktig mat och jag skulle aldrig slå dem, inte ens på fingrarna.

Jag lyckades i alla fall hålla två av de löftena, jag har aldrig slagit mina barn. En gång var jag en hårsmån från att slå till min äldsta son på fingrarna, men tack och lov så stannade jag upp, en centimeter från hans små fingrar, han var fyra år då. Vad det berodde på, kanske var han lite trött och stökig just då, det minns jag inte, men jag vet att den egentliga anledningen var att jag själv mådde väldigt dåligt just då. Men jag är väldigt glad att jag hann hejda mig. Och frånsett en liten parentes för mina två yngsta barn, så har de inte behövt byta skola, även fast jag flyttat ett antal gånger under deras uppväxt. När min yngsta son skulle börja trean och min dotter i ettan hyrde vi ett hus som blev invaderar av möss, och möss är något jag absolut inte klarar av, jag kan nog beskriva det som att de gör mig panikslagen. Pga av det flyttade vi in till en lägenhet i stan, där bodde vi i ungefär ett och ett halv år, sen flyttade vi till ett hus och de kunde gå i samma skola som tidigare. Pojken som gick i trean trivdes dåligt i skolan i stan, så det löste vi med att han bodde mer hos sin pappa den tiden.

Och allt det andra då? ja, det sket sig ju. jag har nog aldrig varit så bra på det här med förhållanden, har i alla fall inte fått det att fungera i längden. Flyttat runt har vi gjort en hel del, men i alla fall i samma kommun så det har gått att lösa så de inte behövt byta skola. En trygg uppväxt med en bullbakande mamma? Tja, det har nog varit si och så med det.

Jag minns att jag ofta var ute med mina barn när de var små, vi åkte pulka och skidor och gjorde snögubbar och snölyktor, jag släpade med dem upp i liften och ner för backen och var själv våt av svett. Sen blev det många roliga timmar i backen när de kunde själv, samma med skridskor. På somrarna var det bad, bärplockning och nån gång camping på gräsmattan.

Men vad upplevde dem, fanns jag där när de behövde mig? Orkade jag vara klok och förstående när allt runt om kändes som kaos, när jag separerat från de minsta barnens pappa och jag var ensam med barnen flera år. Eller senare när jag levde med en missbrukare som tog så mycket av min energi, hur upplevde de det? Vad gav jag för signaler till mina barn då? Gav jag dem fortfarande den trygghet de behövde? Alla de gånger jag mådde dåligt under deras uppväxt, när jag försökte bita ihop så länge de var vakna, fast det kändes som att jag skulle gå sönder. Kände de att jag älskade dem, eller kände de sig bara i vägen? Vilka minnen har följt med dem genom livet och vad har mina val inneburit för dem, då och nu?

Det är mycket jag önskar att jag gjort annorlunda när jag ser tillbaka. Jag vet att jag försökt och jag vet att jag alltid älskat mina barn, även om jag inte alltid lyckats vara den jag ville vara för dem. Men det är alltid lätt att vara duktig innan man vet hur något är och det är alltid lätt att vara klok i efterhand.

Jag vet att mina barn alltid kommer vara mina barn, även om jag lever när de blir pensionärer kommer jag älska dem och oroa mig för dem. Och jag hoppas de känner att jag finns här för dem.


Sommarminnen

Midnattssolen i Märtajärvi. Det var i somras det. Fint med bilder och att kunna tänka tillbaks. Som att tänka på den underbara rökta abborren och siken vi fick av morbror Sven, kan nästan känna smaken om jag blundar.

Den kära gamla stugan som alltid tycks ha stått där. Kan vara så skönt med sånt som bara fortsätter att vara som det alltid varit. Nostalgi :-)

Ja, här kan vi snacka om godbitar. Tänk att bo så man har såna bara ett stenkast bort. Men just det, Älskling tycker ju inte om snö och det finns de ju åxå gott om, så blir nog omöjligt att få med han dit annat än på sommaren. Så är tacksam att vi får besöka vackra Maunu några veckor på somrarna, bastubad, färsk fisk och vacker natur och inte minst lättsamma och trevliga människor. 

Dubbel regnbåge, på väg in till Karesuando.

Julmarknad??

Jaa, det är faktiskt sant. Måste väl vara årets första julmarknad. Tycker nog att  det är lite väl tidigt för det, men det är så det är. Så befinner mej nu i Stensnäs och hoppas på bra försäljning. Temperaturen är 9 plus. I fjol kom första snön när vi kom hit, om jag minns rätt. Måste ut och fånga kunder nu :-)

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Skulle du lämna ditt land?

Skulle du lämna ditt land om du visste att du kunde bli dödad eller fängslas, om du inte visste något säkert om landet du tänkte försöka ta dig till, om du inte visste om du någonsin mer skulle få återse dina nära och kära? Skulle du göra det om du hade något annat val?

Jag skulle inte göra det, jag behöver inte fundera en sekund för att veta att mitt svar är nej.

Hur kommer det sig då, att så många i vårat än så länge trygga land Sverige, tror att de flyktingar som lyckas ta sig hit, de är inte de som verkligen behöver hjälp. Hur kommer det sig att så många så snabbt dömer flyktingar och beskyller dem för allt som är fel i vårat land.

När det stod i tidningen att många åker till Norge för att arbeta, så var det en insändare som fick det till att det berodde på invandrarna, för de tar ju alla jobben. Så med andra ord, det var ok att svenskar åkte till Norge och "tog deras jobb", för att det inte finns arbeten nog i Sverige. Men det var inte ok att fly från ett krigshärjat land, där man riskerade att dödas.

En annan vanlig åsikt är att invandrare inte vill arbeta, de vill bara komma hit och leva på bidrag och utnyttja den svenska välfärden. Så, antingen stjäl de våra jobb och det är fel, eller så lyckas de inte få något arbete, då är de lata och utnyttjar oss.
Det är också enligt vissa invandrarnas fel att skolan och vården har blivit sämre, att det inte finns nog med bostäder, ja, i stort sett allt som är fel i samhället kan skyllas på dem. De ska minsann inte komma här och tro att de har några rättigheter, de ska stå med mössan i handen och bocka och vara beskedliga.

Men tänk om helt plötsligt alla invandrare var borta. Vem skulle vi då skylla allt elände på? För snälla Herr Svensson, titta bakåt i vår historia. Har vi inte alltid haft syndabockar, romerna har ju fått vara det sen de kom till Sverige, sen har vi finnarna som om det kom många av på -70 talet (om jag minns rätt), "socialfall" och "a-lagare", knarkare, mfl.

Visst är det lätt och lockande att skylla på och hacka på den som är svagast, bara jag själv får klättra lite på stegen. Tycks inte spela någon roll för många hur många man trampar på eller sparkar ner på sin väg upp.

Samtidigt, i stort sett alla förfasas över den mobbing som förekommer bland barn och ungdomar. Det är gräsligt och tragiskt att så många utsätts för det. Men kan man egentligen förvånas, när vuxna gör det legalt att trakassera andra genom sin främlingsfientlighet, eller genom att prata nedsättande om de som de anser mindre värda.

Jag skräms av det som sker i vårat land, jag skräms av det hat som verkar sprida ut sig. Jag skräms för att hat brukar aldrig leda till något positivt.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Äldre inlägg